Jodå, självklart känner du igen dem! Bairnson & Paton is back!

Bästa läsare!

En musikbloggpostning under fliken “Gamla hjältar som fortfarande är still going strong”!

Skamligt nog glömmer jag alltför ofta att det finns ett band som utgjorde en mycket stor del av min musikaliska fostran från mina äldsta tonår och upp tills jag blev omkring 25 år gammal: Alan Parsons Project.

De flesta som diggar Pink Floyd – vilket jag gör – brukar inte bli det minsta besvärade när de erkänner att det säkert finns lika många skivor med APP som med PF. Snarare är det en merit. För ni minns väl vem som satt vid kontrollbordet när Pink Floyd spelade in “Atom hearth mother” och “Dark side of the moon”? Just det! Alan Parson.

En anledning till att Alan Parson inte kunde medverka vid inspelningen av Pink Floyds “Wish you were here”-album kom sig av att hans eget projekt – Alan Parsons Project – fått ett stort genombrott. Konceptet påminde lite om hur Harry Roche bildade sitt “band” “Harry Roche Constellation” för att spela in studioalbum, där bandet aldrig gav sig ut för att spela utanför skivstudions isolerade väggar. Men medan Harry Roche arrangerade samtida hits till ljudkulisser för 70-talets suddiga porrfilmer var Alan Parsons Project en intellektuell symbios av rock och pop. Självfallet måste man ju nämna Alans Parsons “partner in crime”, Eric Wolfson som också var en skicklig producent men också en duktig kompositör och inte alltför oäven sångare. Men dagens musikklipp skall inte handla om någon av dem, utan om två medmusiker i Alan Parsons Project, nämligen sologitarristen Ian Bairnson – ett namn som ofta nämns jämte Pink Floyds David Gilmmour – samt bassisten och sångaren David Paton.

Paton och Bairnson hade tillsammans med en annan Alan Parson-trummis vid namn Stuart Tosh bandet “Pilot”. Tidigare i år började de sondera terrängen för en återförening. Ett av alstren har vi fått höra på Patons egen kanal på YouTube.

Här, mina damer och herrar, bjuder jag på “Do me good” som säkert kommer gillas av er alla som liksom jag älskar allt som är relaterat till Alan Parsons Project.

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

 

Nästan en timma med Kaori Kobayashi – live från Java Jazz Festival 2013

sb Kaori Kobayashi

Bästa lyssnare!

Ge mig namnet på en kvinnlig saxofonist! Tveklöst kommer de flesta föreslå holländskan Candy Dulfer som förutom blev en stjärna som solist även lirade med de största namnen på musikscenen i slutet av 1980-talet och under 1990-talet. Sen blir det lite trögt med att plocka fram några namn. Jag klarar ett till; jag säger Lena Göransson. Sen är det inte säkert att alla vet vem hon är… Fast jag klarar i alla fall av att uttala hennes namn.

Nåväl, nu vill jag att ni lär er namnet Kaori Kobayashi. Hon kommer från Japan och spelar en poppig jazz vars japanska härkomst lyser genom när hon uppträder. Musiken är smittande glad – det är “anime”-känsla. Musik där man vet att tårar flyktar och ersätts av leenden.

I följande klipp spelar hon med sitt fenomenala band på Java Jazz Festival i våras (fast det var väl säkert redan sommar då i Indonesien…).

Nu vet jag att jazz inte alltid är så trevligt att sträcklyssna på. Men jag skulle rekommendera dig att slå på det här klippet och ha det på mellanhög volym i bakgrunden medan du läser läxorna. Eller högre volym när du diskar. Jag lovar dig, du kommer önska att du hade mer disk att ta hand om när du får jobba till dessa toner!

Ladies & gentlemen, Kaori Kobayashi med band!

Nå, vad tyckte ni? Vackert, inte sant?!! Och vilket band! Vid “Great India” fick jag ståpäls!!! Nå, nu släcker jag ner spelaren för den här gången. På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

Made in Norway: Edvard Griegs pianokonsert i A moll (och lite om Lou Reed)

Bästa lyssnare!

Tyvärr är det så att alla i världen inte kan älska pianomusik. Jag har noterat att fastän jag och Harold senior båda gillar klassisk musik så har vi inte samma skivor i våra bokhyllor. Jag tänkte säga att vi inte heller har samma titlar i våra MP3-spelare, men det är bara jag som äger en sådan. Men låt mig ändå jämföra min spellista med det som han lyssnar på i radion, och det är inte samma slags klassiska musik. Harold senior har en förkärlek till Vassilis Bolonassos radioprogram “Alltid på en söndag”, och vi vet att Vassilis brukade bli hög av J.S. Bach och Vivaldi. Inget om dessa kompositörer, men i min spellista är det mer Tchaikovsky, Rachmaninoff, Prokofiev och Mussorgsky.

Enligt Harold senior skulle vår gemensamma bilresa till Norrland ha blivit olidlig ifall bilen varit modern nog att plugga in mitt USB-minne med all “eländig pianomusik”. Till nästa år skall jag bränna den här på CD så att han inte kommer undan…

Edvard Griegs pianokonsert i A moll från 1860-nånting med Dubravka Tomsic vid klaviaturet i sällskap med Ljubljana radios symfoniorkester med Anton Nanut uppe på dirgentpulpeten.

Egentligen borde jag avrunda veckans postning på Harolds musikblogg med några rader om den nyligen bortgångne artisten Lou Reed. Det fina är att jag inte behöver skriva en introduktion om honom fastän få har lyssnat på mer än hans “Walk on the wild side”. Jag skall dock erkänna att detsamma gäller även undertecknad, och därför kan jag inte ge er ett fullödigt minnesporträtt. Visst lånade jag några kasetter med Velvet Underground i min ungdom från Västerås musikbibliotek, men jag blev långt ifrån ett passionerat fan av bandet. Än mindre av Lou Reed.

Fast vid närmare eftertanke så tror jag att Lou Reeds storhet nog bestod i att han hade en central förmåga att länka samman talangfulla kollegor som hjälpte denne mediokre sångare att skapa vad fansen betraktar som odödliga verk. Hans stora hit om transvestiter som ägnar sig åt oralsex (kanske en av anledningarna till att jag valde bort hans musik som tonåring) är producerad av David Bowie och Mick Ronson. På Reeds första album medverkar Stewe Howe och Rick Wakeman. När man läser Wikipedie-artikeln om honom ser man den ena kopplingen efter den andra med både berömda och begåvade artister. Det måste vara ett bevis på Lou Reeds storhet, även om detta inte hjälpte honom att tränga genom bruset av mer kommersiellt gångbar musik under åren efter “Walk on the wild side”.

Eftersom jag inte kan mycket om Lou Reeds musik eller hans karriär tycker jag att det kan vara på sin plats att ge lite utrymme åt en annan person som hade precis lika lite koll på Lou Reed som jag, närmare bestämt en då ung SVT-medarbetare som lyckades åstadkomma en av de mest oprofessionella intervjuer som spelats in för licenspengar. Och utan att han var riktigt medveten om det lyckades reportern till slut få Lou Reed att öppna sig och servera en och annan sanning som kanske inte kommit till uttryck ifall det varit en erfaren och självförhärligande journalist som suttit framför honom.

Så, jag hoppas att vi hörs igen nästa vecka!

Hälsar eder Peter Harold