Tiden går så fort. Nästan som i samma tempo som när Hiromi Ueharas trio spelar…

Bästa lyssnare!

Tiden lider, och vi med den, men mest lider jag av brist på tid. Behövs fler vitsar, eller kan jag gå över till det muskaliska temat…? Japp, jag tänkte väl det.

För tio-femton-tjugo år sedan var det någon som skrev i en musiktidning att det är allt fler ungdomar som börjar lyssna på jazz. Jag varken ville tro det eller kunde se något som bekräftade det. Vem sitter frivilligt i två-tre timmar och lyssnar på en brölande saxofon eller ett band där varje instrument spelar var sin melodi? Jazz var musiken för intellektuella pipskägg med stickade tröjor med kragar som var både tjocka, trånga och helst lika lurviga som polisongerna. Men den generationen är idag döv eller död.

Trots det lever jazzscenen. Varför? Nej, inte ett “varför” uttryckt som en besvikelse, utan mer som en förvåning. Jag tror jag har två svar på den frågan. De som kliver upp på jazzscenen är nog ganska ofta musiker som kommit från andra stilar. I följande klipp skall vi se en trummis som heter Simon Phillips. De flesta känner igen honom, och någon säger att han spelade i The Who efter Keith Moons död. En annan inflikar att Phillips hoppade in i den amerikanska supergruppen Toto efter Jeff Porcaros frånfälle. Och båda har rätt. Simon Phillips har spelat med alla. Och nu har han alltså hittat till jazzen.

Ledaren för bandet i klippet, Hiromi Uehara, är ursprungligen klassisk pianist. Hennes bassist har dock alltid varit jazzträsket trogen. Något som utmärker jazzen är att stjärnornas medmusiker också får ordentligt med uppmärksamhet. Hör man ett jazzprogram på radion måste programledaren läsa upp alla som spelat med i studion, vem som var producent respektive inspelningstekniker och vem som bar kaffet i studion. Ibland läser man upp skivans utgivningsnummer. Jag nöjer mig med att berätta att den korpulente bassisten vi ser sittandes bekvämt och gör roliga grimaser medan han spelar heter Anthony Jackson. Han har tyvärr inte på allvar gått till historien som uppfinnaren av den 6-strängande basgitarren, men det beror mest på att alltför få människor uppmärksammat denna omständighet.

Apropå roliga grimaser… Hiromi själv är ju den som ger ordet “lyckorus” ett ansikte, eller vad tycker du, käre lyssnare?!!

Charmigt, inte sant!

Så, jazzen lever. Det gör den dels därför att den befolkas av massor av begåvade och talangfyllda musiker, av vilka sådana som Hiromi gör den visuellt spännande. Det andra skälet, som får betraktas som en kvalificerad gissning, är att den har många beröringspunkter med andra musikstilar. Därför kommer den att leva vidare så länge som det finns musiker som migrerar mellan stilarna. Och sedan är det ett plus att inspelningstekniken blivit så mycket bättre; finns inget som är värre än att behöva lyssna på en jazzkonsert på ett tjugo år gammalt VHS-band. Det är plågsamt. Tro mig.

Nu tar vi och avrundar dagens musikbloggpostning med en tempohöjare. “Move” heter den här låten. Ja, inte är den stilla.

Det var allt för den här gången. På återhörande, kära lyssnare!

Hälsar eder Peter Harold

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s