Vi lyssnar lite på ångpunk en stund: Mechanicula

Ärade lyssnare!

I kväll skall jag bli sittande vid mitt skrivbord och fortsätta på mitt alster som utspelar sig i 1890-talets Stockholm. De fyra första kapitlen är redan skrivna, och jag låg igår kväll och gjorde en disposition för femte, sjätte och sjunde kapitlet. Tanken att de skall bli ordentligt nedtecknade nu i kväll och under morgonen.

Visserligen vill jag gärna framställa mig som en snobb med öra för klassisk musik, och jag har mången gång sagt att jag lyssnar på industribuller hellre än modern hipp-hop och rapp-musik. Vad folk inte förstår att jag menar detta på fullt allvar. Så härmed ber jag att få servera er, kära lyssnare, tjugofem minuter symfoniskt maskinljud. Skall väl passa åtminstone mig medan jag skriver om gesällen Pontus Nelson som skall bygga en mekanisk avbild av sin förlorade käresta.

På återhörande,
hälsar eder Peter Harold

Ett färglöst mästerverk – Rachmaninoffs resa till de dödas öar.

Bästa lyssnare!

När YouTube slutade begränsa sina klipp till 10-minuterssekvenser började allt mer klassisk musik läggas upp av användarna. Det påverkade självfallet mitt eget lyssnande. Jag avskyr nämligen avbrott i musiken (det är CD-skivans övertag över LP:n). Så med ens kunde jag lyssna på en massa musik som jag aldrig hade hört förr. YouTube har faktiskt gjort väldigt mycket för kulturen, alla MTV-klipp och videodagböcker till trots. På så vis upptäckte jag den musik jag ämnar blogga om denna vecka. Musik som jag tar med mig i min vardag.

Numera har jag Rachmaninoffs “Isle of the dead” i min MP3-spelare för att stänga ute bullret från tunnelbanevagnen. Ja, med vinterjackan alltjämt tillknäppt känner jag mig helt skyddad från omvärlden. Huvudet är sänkt och jag blundar. Endast dofterna når mig, men en halstablett blockerar även det intrycket.

Sergei Rachmaninoff komponerade det här stycket efter att han sett ett svartvitt fotografi som avbildade en av Arnold Böcklins målningar på temat “Isle of the dead”. Böcklin hade skapat ett antal rätt så snarlika versioner på motivet som hämtats ur den grekiska mytologin, så legenden handlar alltså inte om en enda tavla. Rachmaninoff fick syn på bilden när han var i Paris 1907 (sex år efter konstnärens död) och började komponera sitt stycke utifrån de känslor som fotografiet väckte i honom. Med den 5-delade takten återskapar han Karons årtag medan båten tar sig uppför floden Styx till dödsriket. Melodin växer långsamt och repetitivt; här har Rachmaninoff lånat från växelsången i den katolska kyrkans minnesmässa; när blåsinstrumenten kommer in känner man sorgen från den medeltida hymnen Dies irae.

Samtidigt väcker musiken hos mig som modern lyssnare associationer till filmens värld. Musikens styrka växlar flera gånger, och orkesterns medlemmar får turas om att bära stycket genom scenerna. Helt klart är detta sinnenas musik, även om det är just döden den associeras till. Rachmaninoff hade ett eget tungmod som inspirerade. Fast han har berättat att ifall han hade sett någon av Böcklings “Isle of the dead”-tavlor i färg hade han sannolikt aldrig skrivit stycket. Tavlorna i färg var enligt hans uppfattning snarare inbjudande. Å andra sidan har flera partier i hans musik också inbjudande tongångar.

Intressant nog finns det faktiskt en ljudinspelning av “Isle of the dead” med självaste Sergei Rachmaninoff som dirigent. Men det är inte den jag tänker rekommendera idag, kära lyssnare. Istället har jag valt Detroit Symphony Orchestras framförande från 21 oktober 2012. Orkestern har på senare år lidit av dålig ekonomi, och dess ledare har därför också sänkt sin egen lön för att visa sina medarbetare offervilja och en önskan om att DSO skall överleva. Orkestern grundades 1887 och har sålunda historiska anor att leva upp till. Man kan även ta del av deras konserter live via nätet.

Nåväl, nu tar vi och gör en sightseeingtur till dödsriket. Håll till godo, kära lyssnare. Och på återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Detroit Symphony Orchestra har en svensk koppling också. Härom månaden genomförde de en “flashmobb” i en nyöppnad IKEA-butik. Den musiken kan ni höra här.
D.S.

Lichtmond och Alan Parsons sprider välljud

Bästa lyssnare!

I slutet av november förra året musikbloggade jag om två forna medlemmar i Alan Parsons Project – gitarristen Ian Bairnson och bassisten David Paton – som fortsätter att leverera god musik i samma hederliga stil som förr.

Alan Parsons Project finns inte längre (Eric Woolfson dog härom året), men Alan Parson fortsätter också som aktiv musiker och producent. I förra veckan skrev jag på forumet Flying Pig om ett klipp där han och Pink Floyds trummis Nick Mason riggade hans trumset som de gjorde 40 år tidigare när succéalbumet “Dark side of the moon” spelades in på Abbey Road-studion.

Här på min musikblogg vill jag uppmärksamma ett annat klipp som demonstrerar den gode Alan Parsons sällan visade sida som sångare. Under tiden i Alan Parsons Project höll han inte i många instrument, och hans sånginsatser var ytterst sällsynta. Men på senare år har han vunnit en bättre självkänsla som sångare. Och här har han lånat ut sin vänliga stämma till gruppen Lichtmond på den trallvänliga “Precious Life”. Håll till godo, kära vänner!

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

Musik för kvällen: Pink Floyds “Dark side of the moon” Live

Bästa lyssnare!

Min skivsamling grundlades i samband med en dubbelstöld. Jag norpade två LP-skivor av min far; det var Pink Floyds-albumen “Dark side of the moon” respektive “Wish you were here”. Två synnerligen suspekta alster om man jämförde med vad som spelades i radion då i mitten av 1980-talet. Det var Culture Club, Madness (med hitlåten “Our house”), Laura Branigan, Wham, Eurythmics, Duran Duran…  i alla fall tyckte mina klasskamrater det när jag besvarade frågan om vad jag brukade lyssna på.

Pink Floyd var musikalisk perfektion. De spenderade dagar och nätter (mest nätter) i studion för att få det bästa ljudet, och de ägnade dagar och veckor åt att komponera den mest intressanta musiken. Trots denna perfektion var det inte själlöst. Snarare tvärtom; musiken var så djup att den tyckte skära rakt genom kroppen. Den sköt rakt in i huvudet som en skarpladdad missil.

Jag var okunnig om bandets historia. Skivkonvoluten gav ingen information om hur gruppens medlemmar såg ut, vilket var egalt eftersom skivorna hade redan hunnit bli omkring tio år gamla. Detta var alltså långt före internets tid, så man var hänvisad till musiktidningar, och sådana såldes inte där jag bodde, än mindre fanns de i biblioteket. Just avsaknaden av personligheter gjorde kanske musiken extra magisk. Eftersom Pink Floyd var frånvarande i de medier jag hade tillgång till föreställde jag mig att det var bara en grupp musiker som sammanstrålat ett par gånger och med förenad genialitet skapat verk som aldrig kunde upprepas – så komplex uppfattade jag musiken med dubbla gitarrer, svischande synteffekter, orglar och pianon om vartannat, och sång som studsade mellan mina hörtelefoner.

I själva verket var Pink Floyd ett liveband när “Dark side of the moon” och “Wish you were here” gavs ut. Båda albumen marknadsfördes med konserter som blev större ch större, för att till slut börja fylla arenor när albumet “Animals” kom ut 1977. Men om detta var jag ännu helt okunnig om. En anledning till att jag inte förstod att de två magiska albumen visst framfördes inför publik var avsaknaden av livealbum. Fler än jag har faktiskt funderat på hur det kom sig att Pink Floyd aldrig spelade in sina konserter och gav ut dessa på skiva.

Den förklaring som Pink Floyds fans mest uppskattat var att bandet inte ville profitera på sin publik och “tvinga” fansen att köpa samma musik en gång till. En annan förklaring var att bandet var så upptagna att spela in sin musik att de inte hann med att ge ut live-skivor. Den tredje teorin, framförd av ganska många, var synen på bandet som ett gäng drogisar som troligtvis – i brist på bevismaterial som live-skivor – aldrig kunde återskapa magin från studioalbumen. Varken “Dark side of the moon”, “Wish you were here” eller “The Wall” släpptes i live-utgåvor under bandets karriär (med undantag för en skiva från slutet av 1960-talet före bandets stora världsgenombrott).

Riktigt sant är inte detta. 1972 presenterades en konsertfilm med Pink Floyd, inspelad utan publik i en amfiteater i Pompeii. Men avsaknaden av de hits som bandet blivit världsberömda för gjorde att den filmen (som inte heller gavs ut som soundtrack) snart föll i glömska. Från början var projektet inte tänkt som en konsertfilm, utan skulle innehålla bandets musik till bilder på kända och okända konstverk.

Efter Roger Waters avhopp från bandet blev Pink Floyd ånyo ett turnérande band, åtminstone för bandets två sista återstående album. Båda resulterade i två dubbla live-album med musik från samtliga kända studioalbum. I det sista live-albumet inkluderades hela “Dark side of the moon”, som logiskt nog framfördes utan Roger Waters. Gitarristen David Gilmour hade skickat en inbjudan till Waters att återförenas, men denne hade ännu inte förlåtit att bandet fortsatt utan honom. Han lär dock ha stått ute bland publiken. Först år 2005 grävde han ner stridsyxan, och bandet spelade för allra sista gången tillsammans. Och visade för hela världen att man var ett äkta liveband, och att man återskapade den musikaliska magi som fanns i studioalbumen.

Efter det sista studioalbumet har Pink Floyds senaste skivor kategoriskt varit återutgivningar av befintliga studioalbum, men till alla fansens lycka också ett och annat live-album. Det började med live-versionen av “The Wall” (“Is there anybody out there?” som mottogs med stort intresse. Kritikerna var eniga om att live-inspelningen gav musiken en ny dimension. Härom året gjordes nya återutgivningar av studioalbumen, och specialversioner inkluderade även en CD med liveupptagningar. Här bjuder jag nu er, kära lyssnare, på “Dark side of the moon – Live at Wembley” som spelades in 1974. Det är 55 minuter musik. Alltså mer än studioalbumet. Det är “Dark side of the moon” – men på ett annat sätt. Under vissa stunder, som t.ex. i “Any colour you like”, är det hårt och intensivt.

För oss som är fans av Pink Floyds obesjungne hjälte, keyboardspelaren Richard Wright, bjuder denna liveupptagning på särskild njutning. Wrights hammondorgel har mixats så att den får en tydlig  position i musiken, kanske till och med bättre än på studioalbumen.

Nå, jag har orerat nog. Var så god och lyssna på musiken istället

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Filmerna till detta konsert är de bakgrundsfilmer som projicerades på den stora cirkelformade duken bakom bandet under konserterna. D.S.