Ett färglöst mästerverk – Rachmaninoffs resa till de dödas öar.

Bästa lyssnare!

När YouTube slutade begränsa sina klipp till 10-minuterssekvenser började allt mer klassisk musik läggas upp av användarna. Det påverkade självfallet mitt eget lyssnande. Jag avskyr nämligen avbrott i musiken (det är CD-skivans övertag över LP:n). Så med ens kunde jag lyssna på en massa musik som jag aldrig hade hört förr. YouTube har faktiskt gjort väldigt mycket för kulturen, alla MTV-klipp och videodagböcker till trots. På så vis upptäckte jag den musik jag ämnar blogga om denna vecka. Musik som jag tar med mig i min vardag.

Numera har jag Rachmaninoffs “Isle of the dead” i min MP3-spelare för att stänga ute bullret från tunnelbanevagnen. Ja, med vinterjackan alltjämt tillknäppt känner jag mig helt skyddad från omvärlden. Huvudet är sänkt och jag blundar. Endast dofterna når mig, men en halstablett blockerar även det intrycket.

Sergei Rachmaninoff komponerade det här stycket efter att han sett ett svartvitt fotografi som avbildade en av Arnold Böcklins målningar på temat “Isle of the dead”. Böcklin hade skapat ett antal rätt så snarlika versioner på motivet som hämtats ur den grekiska mytologin, så legenden handlar alltså inte om en enda tavla. Rachmaninoff fick syn på bilden när han var i Paris 1907 (sex år efter konstnärens död) och började komponera sitt stycke utifrån de känslor som fotografiet väckte i honom. Med den 5-delade takten återskapar han Karons årtag medan båten tar sig uppför floden Styx till dödsriket. Melodin växer långsamt och repetitivt; här har Rachmaninoff lånat från växelsången i den katolska kyrkans minnesmässa; när blåsinstrumenten kommer in känner man sorgen från den medeltida hymnen Dies irae.

Samtidigt väcker musiken hos mig som modern lyssnare associationer till filmens värld. Musikens styrka växlar flera gånger, och orkesterns medlemmar får turas om att bära stycket genom scenerna. Helt klart är detta sinnenas musik, även om det är just döden den associeras till. Rachmaninoff hade ett eget tungmod som inspirerade. Fast han har berättat att ifall han hade sett någon av Böcklings “Isle of the dead”-tavlor i färg hade han sannolikt aldrig skrivit stycket. Tavlorna i färg var enligt hans uppfattning snarare inbjudande. Å andra sidan har flera partier i hans musik också inbjudande tongångar.

Intressant nog finns det faktiskt en ljudinspelning av “Isle of the dead” med självaste Sergei Rachmaninoff som dirigent. Men det är inte den jag tänker rekommendera idag, kära lyssnare. Istället har jag valt Detroit Symphony Orchestras framförande från 21 oktober 2012. Orkestern har på senare år lidit av dålig ekonomi, och dess ledare har därför också sänkt sin egen lön för att visa sina medarbetare offervilja och en önskan om att DSO skall överleva. Orkestern grundades 1887 och har sålunda historiska anor att leva upp till. Man kan även ta del av deras konserter live via nätet.

Nåväl, nu tar vi och gör en sightseeingtur till dödsriket. Håll till godo, kära lyssnare. Och på återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Detroit Symphony Orchestra har en svensk koppling också. Härom månaden genomförde de en “flashmobb” i en nyöppnad IKEA-butik. Den musiken kan ni höra här.
D.S.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s