Trace

Bästa lyssnare!

Låt oss kliva in i den musikaliska tidsmaskinen och resa tillbaka till den tid då jag precis börjat i skolan.

För er som diggar det brittiska bandet MARILLION är det här klippet med holländska TRACE extra sevärt. Bakom trumsetet sitter Ian Mosley. Ungefär vid denna tid började han spela med Steve Hackett, vilket borde innebära att ni som gillar Genesis också borde ägna den här inspelningen något intresse.

TRACE var grupp som bildades av keyboardisten Rick van der Linden sedan han lämnat EKSEPTION. Förutom Mosley spelade även Hans Jacobse (keyboard) och Jaap van Eik (elbas).

Svängigt, inte sant?!!

Nå, nu skall jag själv sätta mig vid pianot och leka en stund innan jag går och lägger mig. Rytmboxen kommer dock bara vara inställd på Slow Jazz Blues. Jag behöver nog träna i 150 år till innan jag blir lika bra som van der Linden!

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

Skön musik utan storbolagslansering: Country-rock med Scott DeCarlo

Bästa lyssnare!

Musikscenen har onekligen blivit demokratisk tack vare Internettjänster som YouTube. Alla med någorlunda talang, schysst videokamera och ett bra filmredigeringsprogram i datorn kan förvandla sig till en stor… nåja… stjärna.

Ibland blir det svårt att se skillnaden mellan en mångmiljonproduktion från ett multinationellt mediebolag kontra någon med ovan nämnda resurser. Å andra sidan skall man ha i åtanke att även de enklaste scener kan ta stora resurser i anspråk när proffs är involverade. Jag minns själv en av de filminspelningar jag varit närvarande vid tog en hel arbetsdag att göra, fastän de bara innebär en halv minut i rullen. Tyvärr ser jag sällan svensk film, så jag har ingen aning om vilka scener jag skulle kunna peka ut för er. I regel hade de bara projektnamn och inte den slutgiltiga titeln när jag var involverad.

Nog om mina blygsamma insatser för filmkonsten. Här ger jag er poliskonstapel Scott DeCarlo som med sitt band river av en rockig låt om hur svårt det är att undvika bekymmer. Jag vet. Det är inte musik som man sätter likhetstecken med mig till. Fast ibland vandrar Fantomen som en vanlig man på stadens gator. Och då lyssnar jag på rock…!

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

En konsert efter supén: Franz Schuberts sonat för “arpeggione” och “hammarklaver”

Bästa läsare!

Här kommer ett hälsotips. Behöver du varva ner utan att använda droger, då skall du prova att lyssna på Franz Schuberts “Sonata i a-moll för hammarklaver och arpeggione”. Hammarklaver är benämningen på den modell piano som var vanligt i slutet av 1700-talet, även kallat fortepiano [Wikipedia]. Hammarklaveret var ett mer nyansrikt instrument jämfört med föregångaren cembalon och spinetten, och gav kompositörer som Beethoven och Hayden nya möjligheter att skapa musik.

Men dagens musikbloggpost skall handla om det andra iögonfallande musikinstrumentet, arpeggionen [Wikipedia]. Korrekt översatt till svenska, eller skall det heta “gitarrviol”? Greppbrädet är utformat som en gitarr, och instrumentet brukar också stämmas som en sådan. Men det spelas med en stråke.

Jag föreställer mig att hos förnäma familjer under 1800-talet lät man under flotta bjudmiddagar bjuda in några musiker att underhålla gästerna, och då skulle det här stycket säkert passa bra när man pustar ut med fylld mage. Dessvärre skulle det inte bli mer musik än detta, i vart fall inte om duon skall hålla sig strikt till den repertoar som skrivits specifik för arpeggionen. Schuberts “arpeggione-sonat” från 1824 är faktiskt det enda stycke för instrumentet som överlevt historien, och när det publicerades 1871 fanns det inte längre några musiker som trakterade detta instrument. Istället spelas det ofta på cello och grande piano.

Tyvärr är musiken uppdelad i två klipp. Men jag hoppas att ni njuter ändå. Och slappnar av.

På återhörande,
hälsar eder Peter Harold