Hiromi Trio Project med nytt skivsläpp den 17:e!

Bästa lyssnare!

Här kommer ett smakprov på Hiromi Ueharas nya skiva med hennes trio. Plattan släpps den 17/6 och heter “Alive”.

Vilket band! Vilket ös! Vilket tryck! Jag tror att den här musiken kommer att bli större i framtiden. I synnerhet när den framförs av så erfarna musiker från rockscenen som Simon Philips (trummor) och Anthony Jackson (bas). Philips finns i minst ett dussin av mina skivor som trängs i några gamla Prippsbackar. Anthony Jackson däremot representerar ett barndomsminne…

Som barn uppvisade jag en synnerligen iögonfallande brist på musikalitet. Jag spelade varken några instrument och i bästa fall mimade jag under musiklektionerna när vi hade sång. Det kan vara därför jag avskydde musik. Jag ägde inte ens några skivor på den tiden.

Däremot kunde det hända att jag hörde musik på radion. Musik som jag inte gillade, som t.ex. Steely Dan’s “Glamour profession”. Men det fanns något som fångade min uppmärksamhet. Det var basspåret. Basen var lite upprorisk, den följde inte resten av musiken. Den, så att säga, sprang omkring runt melodin, som i cirklar. I några takter rusade den bort från de övriga instrumenten, och så hann den ifatt. Jag vet inte hur jag skall förklara detta så att det kan visualiseras. Men fastän basen tycktes spela sin egen melodi kom den till samma plats som de andra instrumenten i slutet av varje takt.

Först nu som vuxen har jag förstått att jag inte alls var hopplöst omusikalisk. En 10-åring som sitter och analyserar utan ord varför en bas inte spelar som alla andra instrument i en inspelning är ju musikens hemlighet på spåren. I själva verket är ju varje sång en väv utav toner, ackord, takter, en väv som är tredimensionell i vårt medvetande. Över trettio år senare inser jag att jag sitter och bloggar om just den bassist som kanske öppnade mina sinnen för musikens substans.

Vad mitt fel bestod i var nog att jag var så fruktansvärt blyg. Det berövade nog min idag fullblommande kärlek till riktig musik. Jag vågade inte sjunga och spela bland de andra kamraterna. Kamrater och kamrater… vi gick i alla fall i samma klass. Skönt att det är över. Nu kan jag sitta ensam i min kammare och spisa jazz.

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s