Hiromi Trio Project med nytt skivsläpp den 17:e!

Bästa lyssnare!

Här kommer ett smakprov på Hiromi Ueharas nya skiva med hennes trio. Plattan släpps den 17/6 och heter “Alive”.

Vilket band! Vilket ös! Vilket tryck! Jag tror att den här musiken kommer att bli större i framtiden. I synnerhet när den framförs av så erfarna musiker från rockscenen som Simon Philips (trummor) och Anthony Jackson (bas). Philips finns i minst ett dussin av mina skivor som trängs i några gamla Prippsbackar. Anthony Jackson däremot representerar ett barndomsminne…

Som barn uppvisade jag en synnerligen iögonfallande brist på musikalitet. Jag spelade varken några instrument och i bästa fall mimade jag under musiklektionerna när vi hade sång. Det kan vara därför jag avskydde musik. Jag ägde inte ens några skivor på den tiden.

Däremot kunde det hända att jag hörde musik på radion. Musik som jag inte gillade, som t.ex. Steely Dan’s “Glamour profession”. Men det fanns något som fångade min uppmärksamhet. Det var basspåret. Basen var lite upprorisk, den följde inte resten av musiken. Den, så att säga, sprang omkring runt melodin, som i cirklar. I några takter rusade den bort från de övriga instrumenten, och så hann den ifatt. Jag vet inte hur jag skall förklara detta så att det kan visualiseras. Men fastän basen tycktes spela sin egen melodi kom den till samma plats som de andra instrumenten i slutet av varje takt.

Först nu som vuxen har jag förstått att jag inte alls var hopplöst omusikalisk. En 10-åring som sitter och analyserar utan ord varför en bas inte spelar som alla andra instrument i en inspelning är ju musikens hemlighet på spåren. I själva verket är ju varje sång en väv utav toner, ackord, takter, en väv som är tredimensionell i vårt medvetande. Över trettio år senare inser jag att jag sitter och bloggar om just den bassist som kanske öppnade mina sinnen för musikens substans.

Vad mitt fel bestod i var nog att jag var så fruktansvärt blyg. Det berövade nog min idag fullblommande kärlek till riktig musik. Jag vågade inte sjunga och spela bland de andra kamraterna. Kamrater och kamrater… vi gick i alla fall i samma klass. Skönt att det är över. Nu kan jag sitta ensam i min kammare och spisa jazz.

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

Tiden går så fort. Nästan som i samma tempo som när Hiromi Ueharas trio spelar…

Bästa lyssnare!

Tiden lider, och vi med den, men mest lider jag av brist på tid. Behövs fler vitsar, eller kan jag gå över till det muskaliska temat…? Japp, jag tänkte väl det.

För tio-femton-tjugo år sedan var det någon som skrev i en musiktidning att det är allt fler ungdomar som börjar lyssna på jazz. Jag varken ville tro det eller kunde se något som bekräftade det. Vem sitter frivilligt i två-tre timmar och lyssnar på en brölande saxofon eller ett band där varje instrument spelar var sin melodi? Jazz var musiken för intellektuella pipskägg med stickade tröjor med kragar som var både tjocka, trånga och helst lika lurviga som polisongerna. Men den generationen är idag döv eller död.

Trots det lever jazzscenen. Varför? Nej, inte ett “varför” uttryckt som en besvikelse, utan mer som en förvåning. Jag tror jag har två svar på den frågan. De som kliver upp på jazzscenen är nog ganska ofta musiker som kommit från andra stilar. I följande klipp skall vi se en trummis som heter Simon Phillips. De flesta känner igen honom, och någon säger att han spelade i The Who efter Keith Moons död. En annan inflikar att Phillips hoppade in i den amerikanska supergruppen Toto efter Jeff Porcaros frånfälle. Och båda har rätt. Simon Phillips har spelat med alla. Och nu har han alltså hittat till jazzen.

Ledaren för bandet i klippet, Hiromi Uehara, är ursprungligen klassisk pianist. Hennes bassist har dock alltid varit jazzträsket trogen. Något som utmärker jazzen är att stjärnornas medmusiker också får ordentligt med uppmärksamhet. Hör man ett jazzprogram på radion måste programledaren läsa upp alla som spelat med i studion, vem som var producent respektive inspelningstekniker och vem som bar kaffet i studion. Ibland läser man upp skivans utgivningsnummer. Jag nöjer mig med att berätta att den korpulente bassisten vi ser sittandes bekvämt och gör roliga grimaser medan han spelar heter Anthony Jackson. Han har tyvärr inte på allvar gått till historien som uppfinnaren av den 6-strängande basgitarren, men det beror mest på att alltför få människor uppmärksammat denna omständighet.

Apropå roliga grimaser… Hiromi själv är ju den som ger ordet “lyckorus” ett ansikte, eller vad tycker du, käre lyssnare?!!

Charmigt, inte sant!

Så, jazzen lever. Det gör den dels därför att den befolkas av massor av begåvade och talangfyllda musiker, av vilka sådana som Hiromi gör den visuellt spännande. Det andra skälet, som får betraktas som en kvalificerad gissning, är att den har många beröringspunkter med andra musikstilar. Därför kommer den att leva vidare så länge som det finns musiker som migrerar mellan stilarna. Och sedan är det ett plus att inspelningstekniken blivit så mycket bättre; finns inget som är värre än att behöva lyssna på en jazzkonsert på ett tjugo år gammalt VHS-band. Det är plågsamt. Tro mig.

Nu tar vi och avrundar dagens musikbloggpostning med en tempohöjare. “Move” heter den här låten. Ja, inte är den stilla.

Det var allt för den här gången. På återhörande, kära lyssnare!

Hälsar eder Peter Harold

Nästan en timma med Kaori Kobayashi – live från Java Jazz Festival 2013

sb Kaori Kobayashi

Bästa lyssnare!

Ge mig namnet på en kvinnlig saxofonist! Tveklöst kommer de flesta föreslå holländskan Candy Dulfer som förutom blev en stjärna som solist även lirade med de största namnen på musikscenen i slutet av 1980-talet och under 1990-talet. Sen blir det lite trögt med att plocka fram några namn. Jag klarar ett till; jag säger Lena Göransson. Sen är det inte säkert att alla vet vem hon är… Fast jag klarar i alla fall av att uttala hennes namn.

Nåväl, nu vill jag att ni lär er namnet Kaori Kobayashi. Hon kommer från Japan och spelar en poppig jazz vars japanska härkomst lyser genom när hon uppträder. Musiken är smittande glad – det är “anime”-känsla. Musik där man vet att tårar flyktar och ersätts av leenden.

I följande klipp spelar hon med sitt fenomenala band på Java Jazz Festival i våras (fast det var väl säkert redan sommar då i Indonesien…).

Nu vet jag att jazz inte alltid är så trevligt att sträcklyssna på. Men jag skulle rekommendera dig att slå på det här klippet och ha det på mellanhög volym i bakgrunden medan du läser läxorna. Eller högre volym när du diskar. Jag lovar dig, du kommer önska att du hade mer disk att ta hand om när du får jobba till dessa toner!

Ladies & gentlemen, Kaori Kobayashi med band!

Nå, vad tyckte ni? Vackert, inte sant?!! Och vilket band! Vid “Great India” fick jag ståpäls!!! Nå, nu släcker jag ner spelaren för den här gången. På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold