Nattmusik: Dvoraks “Stabat Mater”

Bästa läsare!

Jo, jag erkänner. Jag är insnöad på klassisk musik numera. Jag älskar att åka bil på natten och höra musik som tilltalar mina sinnen i mörkret med det ljusgula strålkastarljuset som speglar sig mot den regnfuktiga vägbanan.

Häromdagen befann jag mig i Holland och hade lämnat Utrecht bakom mig och körde längs E30 mot Osnabrück i Tyskland. Hon var ungefär två på natten och jag hade rattat in NPO Radio4 som gav Antonin Dvoraks “Stabat Mater” i dess hela längd. Verket framfördes av Oregons Bachfestivals orkester med kör. Det vemodiga introt gav mig den första känslan av välbefinnande, vilket var en ljuvlig förstärkning eftersom jag blott ett par timmar tidigare insett att jag blivit förälskad. Men det är en annan historia som inte hör hemma här. Främst därför att den förälskelsen fick ett olyckligt slut mindre än 48 timmar senare. Nåväl, tillbaka till musiken.

Dvorak är ett namn på en kompositör som jag tyvärr inte tagit mig tid att bekanta mig med. Men efter introt i “Stabat Mater”, och när tenoren James Taylor och Marina Shaguch började sjunga i “Stabat Mater dolorosa”, då drog en kall kår över min rygg. Och resten av ensemblen fångade mig i det både smärtfyllda och hoppfulla stycket. Det kändes ibland som att bilen lättade från motorvägen när deras röster stegrade i volym. Jag gjorde en personlig noteringom  att återhöra denna musik fler gånger.

Min färd hade varit lång, och dessvärre var jag tvungen att stanna för några timmars sömn. Därvid måste jag sluta lyssna på radion, och hann nog inte lyssna på mer än sjätte eller sjunde satsen. Men till min lycka har jag hittat just denna inspelning på YouTube. Här är den. Håll till godo. Avnjutes med fördel på natten.

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

 

 

 

 

“Stabat Mater”

 

 

 

Ett färglöst mästerverk – Rachmaninoffs resa till de dödas öar.

Bästa lyssnare!

När YouTube slutade begränsa sina klipp till 10-minuterssekvenser började allt mer klassisk musik läggas upp av användarna. Det påverkade självfallet mitt eget lyssnande. Jag avskyr nämligen avbrott i musiken (det är CD-skivans övertag över LP:n). Så med ens kunde jag lyssna på en massa musik som jag aldrig hade hört förr. YouTube har faktiskt gjort väldigt mycket för kulturen, alla MTV-klipp och videodagböcker till trots. På så vis upptäckte jag den musik jag ämnar blogga om denna vecka. Musik som jag tar med mig i min vardag.

Numera har jag Rachmaninoffs “Isle of the dead” i min MP3-spelare för att stänga ute bullret från tunnelbanevagnen. Ja, med vinterjackan alltjämt tillknäppt känner jag mig helt skyddad från omvärlden. Huvudet är sänkt och jag blundar. Endast dofterna når mig, men en halstablett blockerar även det intrycket.

Sergei Rachmaninoff komponerade det här stycket efter att han sett ett svartvitt fotografi som avbildade en av Arnold Böcklins målningar på temat “Isle of the dead”. Böcklin hade skapat ett antal rätt så snarlika versioner på motivet som hämtats ur den grekiska mytologin, så legenden handlar alltså inte om en enda tavla. Rachmaninoff fick syn på bilden när han var i Paris 1907 (sex år efter konstnärens död) och började komponera sitt stycke utifrån de känslor som fotografiet väckte i honom. Med den 5-delade takten återskapar han Karons årtag medan båten tar sig uppför floden Styx till dödsriket. Melodin växer långsamt och repetitivt; här har Rachmaninoff lånat från växelsången i den katolska kyrkans minnesmässa; när blåsinstrumenten kommer in känner man sorgen från den medeltida hymnen Dies irae.

Samtidigt väcker musiken hos mig som modern lyssnare associationer till filmens värld. Musikens styrka växlar flera gånger, och orkesterns medlemmar får turas om att bära stycket genom scenerna. Helt klart är detta sinnenas musik, även om det är just döden den associeras till. Rachmaninoff hade ett eget tungmod som inspirerade. Fast han har berättat att ifall han hade sett någon av Böcklings “Isle of the dead”-tavlor i färg hade han sannolikt aldrig skrivit stycket. Tavlorna i färg var enligt hans uppfattning snarare inbjudande. Å andra sidan har flera partier i hans musik också inbjudande tongångar.

Intressant nog finns det faktiskt en ljudinspelning av “Isle of the dead” med självaste Sergei Rachmaninoff som dirigent. Men det är inte den jag tänker rekommendera idag, kära lyssnare. Istället har jag valt Detroit Symphony Orchestras framförande från 21 oktober 2012. Orkestern har på senare år lidit av dålig ekonomi, och dess ledare har därför också sänkt sin egen lön för att visa sina medarbetare offervilja och en önskan om att DSO skall överleva. Orkestern grundades 1887 och har sålunda historiska anor att leva upp till. Man kan även ta del av deras konserter live via nätet.

Nåväl, nu tar vi och gör en sightseeingtur till dödsriket. Håll till godo, kära lyssnare. Och på återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Detroit Symphony Orchestra har en svensk koppling också. Härom månaden genomförde de en “flashmobb” i en nyöppnad IKEA-butik. Den musiken kan ni höra här.
D.S.

Made in Norway: Edvard Griegs pianokonsert i A moll (och lite om Lou Reed)

Bästa lyssnare!

Tyvärr är det så att alla i världen inte kan älska pianomusik. Jag har noterat att fastän jag och Harold senior båda gillar klassisk musik så har vi inte samma skivor i våra bokhyllor. Jag tänkte säga att vi inte heller har samma titlar i våra MP3-spelare, men det är bara jag som äger en sådan. Men låt mig ändå jämföra min spellista med det som han lyssnar på i radion, och det är inte samma slags klassiska musik. Harold senior har en förkärlek till Vassilis Bolonassos radioprogram “Alltid på en söndag”, och vi vet att Vassilis brukade bli hög av J.S. Bach och Vivaldi. Inget om dessa kompositörer, men i min spellista är det mer Tchaikovsky, Rachmaninoff, Prokofiev och Mussorgsky.

Enligt Harold senior skulle vår gemensamma bilresa till Norrland ha blivit olidlig ifall bilen varit modern nog att plugga in mitt USB-minne med all “eländig pianomusik”. Till nästa år skall jag bränna den här på CD så att han inte kommer undan…

Edvard Griegs pianokonsert i A moll från 1860-nånting med Dubravka Tomsic vid klaviaturet i sällskap med Ljubljana radios symfoniorkester med Anton Nanut uppe på dirgentpulpeten.

Egentligen borde jag avrunda veckans postning på Harolds musikblogg med några rader om den nyligen bortgångne artisten Lou Reed. Det fina är att jag inte behöver skriva en introduktion om honom fastän få har lyssnat på mer än hans “Walk on the wild side”. Jag skall dock erkänna att detsamma gäller även undertecknad, och därför kan jag inte ge er ett fullödigt minnesporträtt. Visst lånade jag några kasetter med Velvet Underground i min ungdom från Västerås musikbibliotek, men jag blev långt ifrån ett passionerat fan av bandet. Än mindre av Lou Reed.

Fast vid närmare eftertanke så tror jag att Lou Reeds storhet nog bestod i att han hade en central förmåga att länka samman talangfulla kollegor som hjälpte denne mediokre sångare att skapa vad fansen betraktar som odödliga verk. Hans stora hit om transvestiter som ägnar sig åt oralsex (kanske en av anledningarna till att jag valde bort hans musik som tonåring) är producerad av David Bowie och Mick Ronson. På Reeds första album medverkar Stewe Howe och Rick Wakeman. När man läser Wikipedie-artikeln om honom ser man den ena kopplingen efter den andra med både berömda och begåvade artister. Det måste vara ett bevis på Lou Reeds storhet, även om detta inte hjälpte honom att tränga genom bruset av mer kommersiellt gångbar musik under åren efter “Walk on the wild side”.

Eftersom jag inte kan mycket om Lou Reeds musik eller hans karriär tycker jag att det kan vara på sin plats att ge lite utrymme åt en annan person som hade precis lika lite koll på Lou Reed som jag, närmare bestämt en då ung SVT-medarbetare som lyckades åstadkomma en av de mest oprofessionella intervjuer som spelats in för licenspengar. Och utan att han var riktigt medveten om det lyckades reportern till slut få Lou Reed att öppna sig och servera en och annan sanning som kanske inte kommit till uttryck ifall det varit en erfaren och självförhärligande journalist som suttit framför honom.

Så, jag hoppas att vi hörs igen nästa vecka!

Hälsar eder Peter Harold

En ny musikblogg… signerad Peter Harold

Bästa läsare!

För några år sedan tänkte jag börja blogga om film på bio, DVD och TV, men det visade sig ganska snart att jag saknade intresse för ämnet. Eller snarare, att jag saknade plötsligt intresse för de flesta filmer jag såg. Från att ha varit en flitig videokonsument – mer än en hel Billy-bokhylla innehåller både min och Lilla Fröken Harolds samling av DVD-askar – blev mina besök hos videouthyraren allt mer sporadiska för att snart upphöra helt, följt av allt sämre entusiasm i REA-lådorna på varuhuset. Inte ens ett lågt pris lockar numera, såvida inte det är en film jag hört talas om i positiva ordalag från bloggkollegor. Det enda som orsakar att min samling utökas numera är rullar med Audrey Tatou, kinesiska dramer samt en och annan tecknad film från Studio Ghibli.

All denna tid som jag nu inte längre ägnar åt flamsiga och bråkiga Hollywoodrullar med kosherhumor kan jag istället ägna åt musik. För musik gillar jag. Eller skall jag säga att jag älskar? Jo, jag måste hysa starka känslor för musik, för det händer emellanåt att mina ögon fuktas och till och med svämmar över. Eftersom Skrivarens Blogg numera mest innehåller politik och många besökare vant sig vid det utbudet tänkte jag flytta över mitt skrivande om musik till en separat blogg. Denna.

Vad kan man förvänta sig för slags musik på Peter Harolds musikblogg? Ja, först och främst skall jag påminna er, kära läsare, om att jag är ett inbitet Pink Floyd-fan. Fast mitt tidigaste musikintresse riktades mot klassisk musik. Min första favorit var Prokofjevs “Romeo och Julia” och jag var 12 år. Och vad passar bättre än att inleda denna nya musikblogg med den melodi som jag spelade av från radions P2 till min kassettbandspelare, fast här i en mer sentida inspelning. Tillåt mig att presentera London Symphony Orchestra under Valery Gergievs ledning, framförandes ett populärt stycke som jag spelade så att väggarna skakade. Min erfarenhet är att klassik musik får man spela på hög volym.

Men mina första LP-skivor bestod inte av klassisk musik, även om de skivtitlar jag införskaffade blev klassiker. Mitt inträde till rockmusiken skedde genom att lyssna i hörtelefoner på min faders kassetter med Pink Floyd. Det var C60-kasetter, så den med albumet “Wish you were here” saknade “Have a cigar”, och “Dark side of the moon” tog slut efter “Us and them”. Efter att ha blivit förälskad i denna musik letade jag efter hans gömda vinyler (båda originalpressningar och bägge med grafiska omslag vilket gör WYWH-albumet till en raritet) och kopierade dessa till nya C90-kassetter.

På grund av att min musikaliska oskuld togs till tonerna av “Shine on you crazy diamond” blev jag ganska kräsen. Jodå, kalla mig snobbig och arrogant, men det fanns inget som matchade Pink Floyd under lång tid. Dessvärre kunde jag konstatera att de aldrig matchade sig själva, varken före “Dark side of the moon” eller efter “Wish up were here”-albumen. Musiken var fylld av mystik, vemod och andra känslor som en nybliven tonåring översköljdes av. Konstigt nog samma sorts känslor som jag upplever när jag lyssnar på klassisk musik numera, och förstår att passionen finns i alla århundranden – man hör den i Bachs “Tocata och fuga i D moll”, i Tchaikovskys sista egen numrerade symfoni, och givetvis i kvartetten Gilmour, Mason, Waters och Wrights “Shine on you crazy diamond” från 1975. Jag ber att få avsluta detta första blogginlägg i Peter Harolds musikblogg med en specialklippt version av just denna låt, där alla 9 delarna följer i en följs såsom det var tänkt innan Roger Waters skrev tre nya låtar och sviten delades upp på båda sidorna av LP-skivan. De avslutande tonerna från Richard Wrights keyboard är faktiskt en långsam variant av Syd Barretts “See Emily play”. En hyllning till deras forne bandledare som försvunnit in i dimman och i praktiken lämnade scenen för gott.

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold