Hemma hos Derek W Dick – tur att karln inte bor i lägenhet

Bästa lyssnare!

Det har inte gått ett år sedan detta YouTube-klipp lades upp, och det har tyvärr bara haft 10’000 visningar hittills. Det är alldeles för få!!!

Det hela är en inspelning utförd i Marillions forne sångare Fish’ (Derek W Dick) hem som dessutom är studio i samband med att man repeterade inför en turné där material till en kommande skiva skulle framföras. Derek hade bestämt sig för att vända på processen, att först framföra musiken live och se vart melodierna utvecklade sig till och sedan spela in skivan. Den här processen använde även Pink Floyd fram till skivan “Animals” där två av melodierna hade framförts live. Den följande plattan – “The Wall” – var helt klar i studion innan Pink Floyd gjorde några livespelningar.

Även under sin solokarriär efter Marillion har Derek följt den moderna produktionsprocessen, och haft de största kommersiella framgångarna omedelbart efter att han lämnade bandet och fram till mot mitten av 1990-talet då han inte längre uppmärksammades lika flitigt av musikmedierna, fastän han hela tiden fortsatt att producera musik. Bra musik till och med. Att han ratat de stora skivbolagen har kanske inte hjälpt till att hålla karriären på topp, men i gengäld har han haft en stark konstnärlig integritet. Ifjol gjorde han comeback efter ett uppehåll sedan 2008 genom att släppa albumet “A Feast of Consequences” som vi får höra ett par stycken ifrån i denna session där bandet alltså repeterade före turnén.

Man kan vara tacksam över att Derek inte bor i en lägenhet. Det måste bullra mycket…! 😉

Tidigare i år kom singeln “Blind to the Beautiful” på 36:e plats i den brittiska singellistan, vilket var Fish första singel på Topp-40 på över tjugo år. Stort grattis!

Senare i år, när gitarristen i bandet förhoppningsvis blivit frisk igen, kommer Fish att ge sig ut på Europa-turné igen med den färdiga skivan och eventuellt ny musik i live-repertoaren.

Snart skall jag ta ett djupdyk i annan udda musik. Till dess hälsar jag dig på återhörande, kära besökare.

Hälsar eder Peter Harold

Färskt i spelaren: Vincent Leboeuf Gadreau’s ISOS (och ett 19-minutersspår från Ukraina)

Bästa läsare!

Visst, jag är lite irriterad över att YouTube lägger upp en massa förslag på musik i länklistan på högersidan av deras hemsida för att locka mig att titta och lyssna på de klipp de valt ut. Jag vill inte bli manipulerad!!!!

Fast samtidigt måste jag erkänna att många av dessa tips är förvånansvärt nära min smak. För en liten stund visste jag inte om att det fanns en kanadensisk rockgrupp som heter ISOS, och än mindre att den består av multiinstrumentalisten Vincent Leboeuf Gadreau och hans trummis Étienne Doyon samt ett par extramusiker. Inte heller visste jag om att jag gillar hans alster. Men det gör jag nu. [länk]

Musikstilen kallas för “progressive rock” men har absolut ingenting med Mikael Wiehe, Björn Afzelius eller Nationalteatern att göra, utan handlar om rock när den är som mest teknisk – det ena solopartiet avlöser det andra, och melodin är inte densamma i slutet av låten som i början. Det växlar mellan inställsamma viskningar till mörk goth-sång och vice versa.

Vincent Leboeuf Gadreau kallar sitt nya soloprojekt för ISOS, och bjuder på de två första spåren från sitt album på YouTube: “Loving on standby pt.1 & pt2”:

Inte alls så tokigt, inte sant?!! Nästa klipp som jag råkat hamna på genom YouTubes uträkning kommer från Ukraina, och det kan ju passa bra i dagar som dessa med upplopp, statskupper och inbördeskrig. Här är Karfagen som framför sin 19½ minuter långa “Symphony of Sound”.

Kompetent in i varje takt, eller hur?!! Nästan som en musikalisk resebyrå, i mina öron! Karfagen betyder dock Kartago. Inte ett givet bandnamn från en grupp från Ukraina, kan man tänka.

Nå, nu skall jag hasta vidare. Min musikblogg är inte överdrivet aktiv, och privat har jag mest en massa prat i min mp3-spelare just nu. Lyssnar på föreläsningar under mina resor till och från jobbet.

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

Trace

Bästa lyssnare!

Låt oss kliva in i den musikaliska tidsmaskinen och resa tillbaka till den tid då jag precis börjat i skolan.

För er som diggar det brittiska bandet MARILLION är det här klippet med holländska TRACE extra sevärt. Bakom trumsetet sitter Ian Mosley. Ungefär vid denna tid började han spela med Steve Hackett, vilket borde innebära att ni som gillar Genesis också borde ägna den här inspelningen något intresse.

TRACE var grupp som bildades av keyboardisten Rick van der Linden sedan han lämnat EKSEPTION. Förutom Mosley spelade även Hans Jacobse (keyboard) och Jaap van Eik (elbas).

Svängigt, inte sant?!!

Nå, nu skall jag själv sätta mig vid pianot och leka en stund innan jag går och lägger mig. Rytmboxen kommer dock bara vara inställd på Slow Jazz Blues. Jag behöver nog träna i 150 år till innan jag blir lika bra som van der Linden!

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold