Skön musik utan storbolagslansering: Country-rock med Scott DeCarlo

Bästa lyssnare!

Musikscenen har onekligen blivit demokratisk tack vare Internettjänster som YouTube. Alla med någorlunda talang, schysst videokamera och ett bra filmredigeringsprogram i datorn kan förvandla sig till en stor… nåja… stjärna.

Ibland blir det svårt att se skillnaden mellan en mångmiljonproduktion från ett multinationellt mediebolag kontra någon med ovan nämnda resurser. Å andra sidan skall man ha i åtanke att även de enklaste scener kan ta stora resurser i anspråk när proffs är involverade. Jag minns själv en av de filminspelningar jag varit närvarande vid tog en hel arbetsdag att göra, fastän de bara innebär en halv minut i rullen. Tyvärr ser jag sällan svensk film, så jag har ingen aning om vilka scener jag skulle kunna peka ut för er. I regel hade de bara projektnamn och inte den slutgiltiga titeln när jag var involverad.

Nog om mina blygsamma insatser för filmkonsten. Här ger jag er poliskonstapel Scott DeCarlo som med sitt band river av en rockig låt om hur svårt det är att undvika bekymmer. Jag vet. Det är inte musik som man sätter likhetstecken med mig till. Fast ibland vandrar Fantomen som en vanlig man på stadens gator. Och då lyssnar jag på rock…!

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

Made in Norway: Edvard Griegs pianokonsert i A moll (och lite om Lou Reed)

Bästa lyssnare!

Tyvärr är det så att alla i världen inte kan älska pianomusik. Jag har noterat att fastän jag och Harold senior båda gillar klassisk musik så har vi inte samma skivor i våra bokhyllor. Jag tänkte säga att vi inte heller har samma titlar i våra MP3-spelare, men det är bara jag som äger en sådan. Men låt mig ändå jämföra min spellista med det som han lyssnar på i radion, och det är inte samma slags klassiska musik. Harold senior har en förkärlek till Vassilis Bolonassos radioprogram “Alltid på en söndag”, och vi vet att Vassilis brukade bli hög av J.S. Bach och Vivaldi. Inget om dessa kompositörer, men i min spellista är det mer Tchaikovsky, Rachmaninoff, Prokofiev och Mussorgsky.

Enligt Harold senior skulle vår gemensamma bilresa till Norrland ha blivit olidlig ifall bilen varit modern nog att plugga in mitt USB-minne med all “eländig pianomusik”. Till nästa år skall jag bränna den här på CD så att han inte kommer undan…

Edvard Griegs pianokonsert i A moll från 1860-nånting med Dubravka Tomsic vid klaviaturet i sällskap med Ljubljana radios symfoniorkester med Anton Nanut uppe på dirgentpulpeten.

Egentligen borde jag avrunda veckans postning på Harolds musikblogg med några rader om den nyligen bortgångne artisten Lou Reed. Det fina är att jag inte behöver skriva en introduktion om honom fastän få har lyssnat på mer än hans “Walk on the wild side”. Jag skall dock erkänna att detsamma gäller även undertecknad, och därför kan jag inte ge er ett fullödigt minnesporträtt. Visst lånade jag några kasetter med Velvet Underground i min ungdom från Västerås musikbibliotek, men jag blev långt ifrån ett passionerat fan av bandet. Än mindre av Lou Reed.

Fast vid närmare eftertanke så tror jag att Lou Reeds storhet nog bestod i att han hade en central förmåga att länka samman talangfulla kollegor som hjälpte denne mediokre sångare att skapa vad fansen betraktar som odödliga verk. Hans stora hit om transvestiter som ägnar sig åt oralsex (kanske en av anledningarna till att jag valde bort hans musik som tonåring) är producerad av David Bowie och Mick Ronson. På Reeds första album medverkar Stewe Howe och Rick Wakeman. När man läser Wikipedie-artikeln om honom ser man den ena kopplingen efter den andra med både berömda och begåvade artister. Det måste vara ett bevis på Lou Reeds storhet, även om detta inte hjälpte honom att tränga genom bruset av mer kommersiellt gångbar musik under åren efter “Walk on the wild side”.

Eftersom jag inte kan mycket om Lou Reeds musik eller hans karriär tycker jag att det kan vara på sin plats att ge lite utrymme åt en annan person som hade precis lika lite koll på Lou Reed som jag, närmare bestämt en då ung SVT-medarbetare som lyckades åstadkomma en av de mest oprofessionella intervjuer som spelats in för licenspengar. Och utan att han var riktigt medveten om det lyckades reportern till slut få Lou Reed att öppna sig och servera en och annan sanning som kanske inte kommit till uttryck ifall det varit en erfaren och självförhärligande journalist som suttit framför honom.

Så, jag hoppas att vi hörs igen nästa vecka!

Hälsar eder Peter Harold