No, no, no, no, no… Yes, den gamla byrådsledamoten är en begåvad sångskrivare

sb vicar peacock

Bästa lyssnare!

Jo, jag är ganska säker på det. Du har nog sett ett eller flera avsnitt av den brittiska komedin “Ett herrans liv” med Dawn French i rollen som den kvinnliga byprästen i det påhittade samhället Dibley. Serien har ett härligt persongalleri, inte minst i form av karaktären Jim Trott (till höger på bilden), den äldste ledamoten i byrådet som har problem med både stamning samt att han börjar med att säga no-no-no-no-no… även när han skall säga “yes”. Rollen spelas av Trevor Peacock.

Så vad har detta ämne att göra på en musikblogg? Jo, det roliga med brittiska TV-serier är att de försöker undvika åldersrasism, och många skådepelare i England kan ha en lång karriär långt efter pensionsåldern. Se bara på t.ex. Morden i Midsummer där sexsymboler från 1960-talet blir lömska seniorer som mördar vänner, bekanta och andra rivaler. Och när jag ser dessa gamla skådespelare brukar jag undra a) lever de fortfarande? b) vad gjorde de tidigare i sin karriär?

Och just därför är Trevor Peacock en lämplig person att skriva om på en musikblogg. På 1960-talet var han en framstående låtskrivare, bl.a. åt Adam Faith med “Little Yellow Roses” (1962). Han skrev även låten “Mrs Brown, You’ve got a lovely daughter” som först spelades in för en TV-pjäs 1963, men som också spelades in av Herman’s Hermits 1965 – vilket blev en hit i både USA och Kanada.

Men Trevor Peacock fick stå vid mikrofonen också. Här hör vi honom på sin singel “Can I walk you home”:

Och så tar vi och backar bandet till 1961 då Ral Donner spelade in Peacocks “”I didn’t Figure On Him To Come Back”. Olycklig kärlek såsom den lät för mer än 50 år sedan.

Så, låt oss avsluta med att få höra honom berätta om sin karriär i en radiointervju från några år sedan. Orgelfläktare och Shakespearskådis. Och mycket mer.

Ja, det var en historielektion som heter duga. Därmed stänger vi musik- och ljudlådan för den här gången. Lev väl, kära lyssnare!

Hälsar eder Peter Harold

Trace

Bästa lyssnare!

Låt oss kliva in i den musikaliska tidsmaskinen och resa tillbaka till den tid då jag precis börjat i skolan.

För er som diggar det brittiska bandet MARILLION är det här klippet med holländska TRACE extra sevärt. Bakom trumsetet sitter Ian Mosley. Ungefär vid denna tid började han spela med Steve Hackett, vilket borde innebära att ni som gillar Genesis också borde ägna den här inspelningen något intresse.

TRACE var grupp som bildades av keyboardisten Rick van der Linden sedan han lämnat EKSEPTION. Förutom Mosley spelade även Hans Jacobse (keyboard) och Jaap van Eik (elbas).

Svängigt, inte sant?!!

Nå, nu skall jag själv sätta mig vid pianot och leka en stund innan jag går och lägger mig. Rytmboxen kommer dock bara vara inställd på Slow Jazz Blues. Jag behöver nog träna i 150 år till innan jag blir lika bra som van der Linden!

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold

Jodå, självklart känner du igen dem! Bairnson & Paton is back!

Bästa läsare!

En musikbloggpostning under fliken “Gamla hjältar som fortfarande är still going strong”!

Skamligt nog glömmer jag alltför ofta att det finns ett band som utgjorde en mycket stor del av min musikaliska fostran från mina äldsta tonår och upp tills jag blev omkring 25 år gammal: Alan Parsons Project.

De flesta som diggar Pink Floyd – vilket jag gör – brukar inte bli det minsta besvärade när de erkänner att det säkert finns lika många skivor med APP som med PF. Snarare är det en merit. För ni minns väl vem som satt vid kontrollbordet när Pink Floyd spelade in “Atom hearth mother” och “Dark side of the moon”? Just det! Alan Parson.

En anledning till att Alan Parson inte kunde medverka vid inspelningen av Pink Floyds “Wish you were here”-album kom sig av att hans eget projekt – Alan Parsons Project – fått ett stort genombrott. Konceptet påminde lite om hur Harry Roche bildade sitt “band” “Harry Roche Constellation” för att spela in studioalbum, där bandet aldrig gav sig ut för att spela utanför skivstudions isolerade väggar. Men medan Harry Roche arrangerade samtida hits till ljudkulisser för 70-talets suddiga porrfilmer var Alan Parsons Project en intellektuell symbios av rock och pop. Självfallet måste man ju nämna Alans Parsons “partner in crime”, Eric Wolfson som också var en skicklig producent men också en duktig kompositör och inte alltför oäven sångare. Men dagens musikklipp skall inte handla om någon av dem, utan om två medmusiker i Alan Parsons Project, nämligen sologitarristen Ian Bairnson – ett namn som ofta nämns jämte Pink Floyds David Gilmmour – samt bassisten och sångaren David Paton.

Paton och Bairnson hade tillsammans med en annan Alan Parson-trummis vid namn Stuart Tosh bandet “Pilot”. Tidigare i år började de sondera terrängen för en återförening. Ett av alstren har vi fått höra på Patons egen kanal på YouTube.

Här, mina damer och herrar, bjuder jag på “Do me good” som säkert kommer gillas av er alla som liksom jag älskar allt som är relaterat till Alan Parsons Project.

På återhörande!

Hälsar eder Peter Harold